Fenomen:
Riktlinjerna i det nya regeringsprogrammet är inte ägnade att förbättra de kvinnodominerade branschernas status och främja ett mer jämställt arbetsliv.
Löneförhöjningen är på sin plats men förhöjningen korrigerar inte de stora löneskillnaderna, sammanfattar en medlem i Jyty de känslor som många delar gällande löneförhöjningarna inom kommunerna och välfärdsområdena.
”Jag går på minus eftersom räntorna på bostadslånet stiger från tidigare, maten har blivit betydligt dyrare och jag sitter fast i ett synnerligen dåligt elavtal. Men bra om det här är till glädje och hjälp för någon”, kommenterar en annan Jyty-medlem, när vi frågade våra medlemmar om deras åsikter om de förhöjningar som förhandlades fram i våras.
Vårens löneförhandlingar ledde till betydande löneförhöjningar inom många Jyty-branscher. De allmänna förhöjningarna höjer i år och i nästa år såväl de personliga som tabellönerna, och därtill delas det ut olika justeringspotter och engångsbelopp som förhandlas lokalt. Det egentliga låglöneproblemet inom Jyty-branscherna löser löneförhöjningarna och engångsbeloppen dock inte.
”Trots höga förhöjningsprocent syns effekten inte lika klart i reallönerna eftersom inflationen fortfarande är på en tämligen hög nivå”, konstaterar Jytys intressebevakningsdirektör Jukka Maarianvaara.
Maarianvaara är glad över de löneförhöjningar och engångsbelopp som förhandlats fram för kommunerna och välfärdsområdena. De justeringspotter som förhandlas lokalt ger möjlighet för arbetsgivarna och arbetstagarna att tillsammans på arbetsplatserna fundera på om till exempel någon arbetstagargrupp blivit efter de andra i löneutvecklingen eller om det finns några andra missförhållanden som borde rättas till.
I förhandlingarna ingår för sin del också den löneharmonisering som ska genomföras i välfärdsområdena där lönerna för dem som kommer från olika organisationer ska förenhetligas.
”Det är bra att komma ihåg också det att om man vid förhandlingarna om justeringspotterna inte kommer överens har arbetsgivaren i regel rätt att besluta om fördelningen av dem”, påminner Maarianvaara.
Även om förhöjningarna är ett steg i rätt riktning är arbetsfältet tillräckligt stort för intressebevakningen också denna höst.
”Riktlinjerna i det nya regeringsprogrammet är inte ägnade att förbättra de kvinnodominerade branschernas status eller att främja ett mer jämställt arbetsliv”, konstaterar Maarianvaara.
En av de ur de kvinnodominerade branschernas synvinkel tråkiga riktlinjerna i regeringsprogrammet är införandet av den så kallade exportdrivna modellen i lagstiftningen. I fortsättningen ska riksförlikningsmannen inte kunna komma med högre löneavtalsförslag till andra branscher än den nivå som förbunden inom exportbranschen har avtalat om.
”Den så att säga cementerar löneförhållandena mellan mans- och kvinnodominerade branscher. I våras avtalades i kommunbranschens löneprogram till exempel att under fem år höjs branschens löner över 5 procent mer än den allmänna linjen. I framtiden ska det här inte vara möjligt”, säger Maarianvaara.
På arbetsgivarsidan föreligger en stark konsensus om att inget arbetsgivarförbund ska få överskrida teknologisidans och exportbranschens löner. Detta främjar inte en jämställd lönepolitik. Hos Maarianvaara väcker också de av regeringsprogrammets riktlinjer oro som man är rädd att ska försämra arbetsvillkoren speciellt inom de kvinnodominerade låglönebranscherna. Det nya regeringsprogrammet driver till exempel på åtstramningar i arbetstagarnas strejkrätt.
I åtstramningen av strejkrätten och i regeringens ovilja att driva lönejämställdhet ligger enligt Maarianvaara också ett principiellt problem.
”Finland har till exempel förbundit sig att följa FN:s Internationella arbetsorganisations konventioner gällande organisationsfrihet och likalön. Också EU:s grundrättigheter styr verksamheten. Varje land måste rapportera i vilket skick dessa ärenden är. Straffen för överträdelser är i det närmaste ett höttande med fingret men inte är det ju bra för landsbilden om man hos oss bryter mot grundläggande rättigheter”, säger Maarianvaara.
Biträdande professor Paula Koskinen Sandberg som forskar i lönejämställdhet vid Aalto-universitetet är på samma linje som Maarianvaara. Som problematiskt ser hon också den notering i regeringsprogrammet som anknyter till EU:s direktiv om lönetransparens. Syftet med direktivet är att förstärka principen om lika lön för män och kvinnor och bekämpa lönediskriminering till exempel med korrigerande åtgärder om löneskillnaden mellan könen är större än fem procent.
“Visst är det torftigt att det i vårt regeringsprogram sägs att direktivet ska sättas i kraft på en miniminivå. Få se vad detta betyder i praktiken, men det låter som att man inte ens försöker främja lönejämställdhet mellan män och kvinnor”, säger Koskinen Sandberg och påpekar att i Finland är lönedifferensen mellan män och kvinnor i snitt omkring 16 procent.
Bland Jytys branscher ledde coronapandemin till en allmän diskussion speciellt om hälsovårdssektorns personalbrist, dåliga arbetsförhållanden och löner. Numera erkänns omsorgs- och vårdbranschernas värde åtminstone på en tankenivå och arbetskraftsbristen är också inom många andra låglönebranscher ett offentligt erkänt faktum som man försöker finna lösningar på. Under de senaste månaderna har man fört diskussioner till och med i hårda ordalag om samhälleliga ärenden och regeringsprogrammets mål.
Det kan ju hända att lokala avtal kan få en viktig roll i detta läge. På arbetsplatserna och i företagen kan man nämligen besluta att vidta konkreta åtgärder för jämställdheten. När arbetsplatserna konkurrerar om kunnig arbetskraft har imagen betydelse. Vem vill inte ta anställning hos en sådan arbetsgivare som frivilligt vill främja ett jämställt och gott arbetsliv?
Ett sätt att eliminera löneskillnaderna mellan könen är lönetransparens. I Finland talar man oftast inte om löner direkt, men alla har möjlighet att på sin egen arbetsplats inverka på denna praxis. Detta borde också understödas.
Som tur har de yngre generationerna redan lättare att tala mer öppet om löner än sina föräldrar, säger Paula Koskinen Sandberg.