När jag just utexaminerats räknade min kompis hur många måndagsmorgnar det var till pensionen. Det var kanske fråga om en vits men min humor räckte inte riktigt till. Det var svårt att förstå hur någon tänker på pensionen genast i början av arbetskarriären.
Fastän man inte skulle vänta på pensionen är livet dock olikt för personer i olika åldrar. Som ung söker man i arbetet riktning och stimulans för det kommande, men samtidigt brottas man kanske med pressen att visa vad man går för. Framför ligger ofta stressiga år, under vilka man söker lösningar åt alla håll. Senare kommer plötsligt en tid när det utöver arbete och familj också finns tid för egna saker.
En arbetsgemenskap, där personer i olika åldrar kompletterar varandra, är stark.
Jag vägrar absolut godkänna att man är en ”åldrande arbetstagare” när man är över femtio. Arbetskarriärerna fortsätter till närmare sjuttio, och arbetsgivarna gör sig själva en björntjänst om de inte uppskattar de olika styrkorna hos personer i olika åldrar. En ung tillför färskt kunnande och ett nytt sätt att se på saker, den som varit med längre erfarenhet, synsätt och förståelse. När en ung frågar ”varför gör vi så här” kan en erfaren svara – eller stanna upp och fundera om man borde göra annorlunda. En arbetsgemenskap, där personer i olika åldrar kompletterar varandra, är stark.
En arbetstagare är alltid i den bästa åldern. Arbetskarriären är inte en sprint, utan ett maraton.
Jonna VoimaJytys ordförande